Hur kommer EU att satsa på kulturen i och med det nya Kreativa Europa-programmet? Vad prioriteras? Vad går att läsa mellan raderna? Barosso har sin bild – vi ville veta om det finns andra bilder och bad därför Chris Torch att kommentera Kreativa Europa samt summera sina intryck från European Culture Forum.

European Culture Forum inleddes med ett tal av Barosso, ett av Vassiliou och ett av Litauens kulturminister. Och alla tre fokuserade nästan uteslutande på: tillväxt och jobb med fokus på att kulturen är en jätteekonomi med 4 % av EU:s totala intäkter. Däremot är det lite oklart vad som egentligen ingår i “kulturen”. Om man räknar in t ex datorspel så är kulturen större än bilindustrin. Diskussionen om ekonomisk tillväxt och jobb är viktig. Vi har alla använt oss av dessa argument – alla på Forumet framhävde att kulturen är bra för ekonomin. Men vi upptäckte under Forumet: Growth means different things to different people. Sustainability means different things to different people.

Hur mäter man då kulturkapital? Här var det många, både ekonomer och arkitekter, kulturfolk, publikutvecklare, som fokuserade på ett helt annat sätt att mäta kulturens värde. Ett av de tre teman som formade Culture Forum var “Measuring Culture”, hur mäter vi vårt Kulturkapital? Det är en viktig fråga i Sverige, inte bara gentemot EU, utan mot regeringen och regionerna. Vad är det vi vill mäta? Talare från OECD pratade om välfärd, om “well-being. Man använder kulturbegreppet på ett helt annat sätt nu än för några år sedan. Vi bör samarbeta med forskningsinstitut, med universitet och även oss själva som kulturorganisationer, för att hitta helt nya kriterier. Det talades om “human development”, mänsklig och social utveckling och inte bara ekonomisk tillväxt.

Ekonomin har ideologiskt fått ta för stort utrymme. Konsten har ett självklart egenvärde, och det är mätbart. Det är mätbart i livskvalitet för barn, för oss själva, där vi bor, i stadsmiljön, i arkitekturen. En hållbarhetsprincip som bygger på något annat: våra relationer och vår sammanhållning. Kultur är det som binder oss, utmanar oss och ger oss förmågan till kritiskt tänkande.

I informationsfilmen inför European Culture Forum ser man att det mitt i filmen dyker upp tre ord: European Cultural Policy. Ett omöjligt begrepp för inte så länge sen. Men sen 2007 har EU i alla sina delar vågat peka ut några områden där Europa bör dra åt samma håll. European Cultural Policy i sina första stapplande steg fokuserade på tre tematiska områden: Cultural Diplomacy. Intercultural Dialogue. Mobility.

Idag har kulturpolitik, både nationellt och europeiskt, antagit ett mer instrumentalt perspektiv. Det är både farligt och användbart för kulturmakare. Från interkultur till “measurements” – statistik. Från kulturdiplomati till låneinstrument, så att bankerna ska våga att låna ut pengar till kultursektorn som ett bidrag till ekonomisk utveckling.

Som jag ser det, består Kreativa Europa kortfattat av tre linjer:

*Cultural Capital att mäta och värdera kultur och konst.

*Cross-sectoral tvärsektorella, dvs kultur plus något annat, te x kultur och utbildning. Det talas just nu om Erasmus+, det stora bildningsprogram med tre gånger så mycket pengar som Kreativa Europa. Horizon 2020 som handlar om forskning, har en ännu större budget och kriterierna tillåter 20-25 % att användas till ett samspel med mänsklig innovation – läs “kultur”?. En helhetstanke som många bekräftade under Culture Forum.

*Co-creation – publikutveckling

En vision har trots allt har smugit sig in i Kreativa Europa. Här har vi ingången till en värdigare agenda: långsiktig mänsklig utveckling, sann tillväxt:

“Participatory art”, när man jobbar med människor och gör deras röster hörda med hjälp av kulturmöten. Ett kort som våra politiker kommer att ha svårt att motstå eftersom det skapar relationer till medborgarna, och medborgarna kommer att kräva mer. Politikerna lyssnar inte mycket till en begränsad kultursektor. Men de är oerhört känsliga till väljarna, våra besökare. Till dem vi måste rikta oss. Publiken måste bli vår bundsförvant.

Hur utvärderas ansökningarna? Enligt mig är det här den största svagheten med Kreativa Europa. Ansökan granskas och betygsätts av två anonyma experter från ett av EU:s länder. Experterna påverkas självklart av den ekonomiska krisen och politiska tendenser. Alltför många valda projekt under de senaste tre åren var arkeologiska eller kulturarvsprojekt. Alltför många har haft en kommunal eller regional myndighet som huvudarrangör. EU-pengar fyller ett växande hål i den offentliga kulturbudgeten, istället för att odla fram nytänkande. Med andra ord: det har gått från att vara ett innovativt program till ett status quo-program. Det kan vi aldrig acceptera. Vi vill i alla fall att det ska kunna finnas flera möjligheter att få sitt projekt bedömt utifrån kulturpolitiska mål och inte bara av osynliga experter.

Creative Europe Desk. En förändring påverkar Sverige och handlar om Creative Europe Desk. Just nu finns en Media desk och så finns Cultural Contact Point. Ansvaret för CCP delas av Kulturrådet och Riksantikvarieämbetet. Media Desk lever sitt eget liv på Filmhuset. Nu är meningen från kommissionens sida att de ska slås ihop till en enda resurskontor, alltså en “one stop” ingång till hela programmet. Tanken är att överföra t ex kunskaper om samproduktion hos mediaproducenter till andra kulturprojekt och arbetsprocesser från kulturprojekt överförs till filmområdet. Kulturrådet och Kulturdepartementet har ännu inte uttalat sig om sammanslagning. Andra medlemsstater investerar mycket egna pengar. CCP i Frankrike får samma summa EU-pengar som Sverige till resurscentrum men har många flera anställda. Kulturrådet i Sverige har en person på halvtid, som får lönen betald av EU-bidraget. Orimliga förutsättningar fast dom gör ett bra jobb under omständigheterna. Om man slår ihop Media och Kultur, kommer det att bli bättre? Mer effektivt, mer ekonomiskt? Det krävs en seriös satsning från Kulturdepartementet i samarbete med självständiga väl fungerande kulturorganisationer om något viktigt ska hända.