Stefan Jonsson och Peo Hansen sätter ljuset på en fundamental, men sedan länge förträngd drivkraft i bildandet av Kol- och stålunionen och EEC:kolonialismen. Men det är ingen anekdotisk eller essäistisk historieskrivning de sysslar med, utan ett massivt grävande i de avgörande dokument och ställningstaganden som lödde ihop de franska och belgiska kolonierna i Afrika med planen att integrera Europa.
Adenauers Tyskland såg en chans att få in en fot i områden där landet mist alla kolonier och Frankrike ansåg sig inte på egen hand kunna stå för alla investeringar som behövdes för att väcka liv i kontinenten. Tanken var att Europa hade en ”civiliserande mission” på ”den mörka kontinenten”.
Konsekvenserna av denna forskning är – oerhörda. Författarna bryter sönder EU:s officiella självbild och driver in ett glödande spett i mängder av naiv EU-forskning och EU-panegyrik. Bildandet av EEC/EU innebar inte slutet på kolonialismen – utan en fortsättning av den med andra medel. De självständiga stater som bildades i Afrika fastnade redan från början, genom att associeras till EEC:s forna kolonialmakter, i ett nykolonialt beroende som försvårade utvecklingen.
Analysen har dessutom bäring på dagens EU, där de dödliga flyktingdramerna på Medelhavet vittnar om Europas kluvna syn på Afrika: Kontinenten är värdefull, men inte dess invånare. Under Ukrainakonflikten blev det uppenbart att det nästan är tabu att förstå dagens EU i termer av en stormakt med en global, geopolitisk agenda: EU vill ju bara fred och handel. EU har ingen maktsfär, ingen intressesfär och är inte alls som andra stormakter.
Läs hela artikeln: http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article20786999.ab