Seminarium Intercult, Nytorgsgatan 15A 7 september kl 13.30-17.00
Onsdagen den 7 september hade vi ett mycket intressant och givande halvdagsseminarium med fokus på Ryssland, på Intercults kontor på Nytorgsgatan, med efterföljande trevligt mingel. Temat var ”The Power of Culture – kultur i externa relationer”.
Intercult hade bjudit in fem ’key note speakers’ för att sedan runda av med ett sammanfattande panelsamtal med titeln ’Connecting Dots’.
Första föredragshållare var Henrik Selin från Svenska Institutet. Henrik, som tidigare varit Sveriges kulturråd i Bryssel (2009-2012) talade initierat om ’Kultur i EU:s externa relationer’. Han började med att redogöra för EU:s ’En agenda för Kultur ’ från 2007, som består av tre pelare: 1. Denna ska främja kulturell mångfald och interkulturell dialog; 2. Främja kulturen som drivkraft för kreativitet inom ramen för Lissabonstrategin för tillväxt, sysselsättning, innovation och konkurrenskraft; och 3. Främja kulturen som ett väsentligt inslag i unionens internationella förbindelser.
Henrik berättade att Europaparlamentet utförde en förstudie där man kom fram till att det finns stor potential för kulturutbyte mellan EU och övriga världen samt att det finns ett internationellt intresse, men kritik mot ”projicering av nationella agendor”.
Han framhöll även vikten av ömsesidighet/reciprocitet och dialog inom EU för att stärka dess externa relationer. EU:s strategi för internationella och kulturella relationer lyder vidare: ”Culture has to be part and parcel of our foreign policy”. Det vill säga Kulturen ska vara en central del av EU:s utrikespolitik – EU som en stark global kulturell aktör.
Policyn ger en tro på att kultur kan bygga broar mellan folk och förståelse mellan kulturer; skapa kulturell mångfald; kultur är relationsskapande; och skapar ekonomisk tillväxt.
Henrik poängterade att några av EU:s främsta utmaningar i sammanhanget just nu består i att bestämma vilka ekonomiska resurser som ska avsättas och hur civilsamhället kan involveras på bästa sätt.
Andra ’key note speaker’ var Lena Jonsson som är docent i statsvetenskap. Lena talade kring temat ’Ryssland, Putin och konst’. Som de flesta känner till bedriver Ryssland en konservativ och auktoritär kulturpolitik, vilken just nu går som en våg genom övriga Europas kulturpolitik. I det avseendet ligger Putin ”helt rätt” till. Detta är således en illavarslande trend just nu i Europa. Putin har en mycket instrumentell syn på kultur. Man har fullständigt klart för sig vad man vill med kultur och INTE vill med kultur.
Det överhängande syftet med Putins kulturpolitik är att skapa patriotism. Samtidskonsten ligger föga förvånande i Putins skottglugg eftersom den per definition är subversiv. Putins politiker försöker omstrukturera och omformulera vad samtidskonst är.
Den ryska kulturen ska med andra ord inte vara ”konstig” och obegriplig utan den ska förstås och kunna uppskattas av en bred generell publik, enligt gängse rysk kulturpolitik. Från 2012 har privata gallerier förlorat initiativet som drivande på konstscenen. Det är Rysslands statliga konstmuseer som har mest inflytande. Med den nya konservativa kulturpolitiken blir finansieringen av kulturen allt mer viktig. Man försöker alltså styra kulturen med hjälp av ekonomi och budget. Vem som får och inte får pengar bestäms partiskt. Man försöker vidare strypa internationella samarbeten som rör konst, och på så sätt bli av med främmande och icke-patriotiska influenser. Fria Biennaler och liknande försöker man bannlysa från statligt håll.
Den samtida konsten som visas på utställningar och dylikt censureras starkt. Urvalet baseras på vad som går i linje med Putins version av den ryska historien och konsthistorien – ”en idealiserad bild av verkligheten”. Avant-garde perioder utelämnas konsekvent. Konsten ska vara figurativ och realistisk (men aldrig socialrealistisk) och optimistisk; samt ge ryssarna ”en framtidstro”. Konsten ska stryka alla (myndigheter, makten och publiken) medhårs. Det är därför viktigare nu än någonsin förr att idka kulturutbyte med Ryssland.
En viktig sak i sammanhanget är att de statliga konstutbildningarna är mycket konservativa, vilket späder på det reaktionära förhållningssättet till konst med tillhörande utställningspolitik.
DESSA TRENDER är dock inte bara ett ryskt problem. Lena menar att dessa totalitära tendenser är en del av ett samtida globalt xenofobisk situation. Kulturen har alltid kontrollerats och strypts av förtryckande och maktfullkomliga regimer, och just nu sker detta i oroväckande hög grad i världen.
Tredje talare var den interdisciplinära konstnärsgruppen RAKETA som talade på temat
’Varför Ryssland?’ RAKETA är en interdisciplinär konstnärsgrupp som arbetat mycket i Ryssland och samarbetat med ryska konstnärer. RAKETA hade inte från början någon intention att arbeta med just Ryssland. Diverse möten och sammanträffanden ledde helt enkelt till att de hamnade i Ryssland 2012. Arbetet i Arkhangelsk blev startskottet. Det fanns en vilja att ta sig utanför storstäderna och en vilja att komma till landsbygden i norr. En anledning till detta var att många medlemmar i RAKETA kommer från norra Sverige. I Arkhangelsk undersökte konstnärsgruppen i första hand träarkitektur, företrädelsevis mycket gammal sådan. Projektet gick konceptuellt ut på att undersöka kunskapsöverföring och tradering av information. Det finns ett mål från RAKETA:s sida att starta ett undersökande konstnärsinstitut (konstnärsresidens) i ett gammalt trähus som de har fått tillstånd av municipalitetet att disponera i området.
RAKETA ägnar sig åt konstnärlig forskning och djupgående kontakt med lokalbor i olika delar av Ryssland. De eftersträvar långvariga och djupgående relationer. En stor majoritet av finansieringen kommer från Sverige. Projektet handlar om relationen mellan det urbana och rurala. RAKETA berättar vidare om sin omfattande erfarenhet från att arbeta i Ryssland sedan 2012 – bland mycket annat har de arbetat i staden Oblast samt medverkat i Manifesta-biennalen i Moskva.
Fjärde ’key note speaker’ var Johan Norling som är curator vid Liljevalchs hubb. Han talade på temat ’Displaying the visible’. Johan berättade om Liljevalchs hubb och samarbetet med Intercult, sedan vidare om sina samarbeten med Ryssland och ryska konstnärer i sin roll som curator vid Liljevalchs hubb. De fick då stöd av Creative Force vid SI.
Johan redogör för sin erfarenhet av konstnärsutbildningar i Ryssland – specifikt St. Petersburg, som han säger är konservativa. Det finns en påtaglig skillnad på hur en ung svensk konstnär och en ung rysk konstnär uppmuntras att arbeta. Johan redogör för sitt arbete/samarbete med Luda gallery i St. Petersburg. Samarbetet var mycket fruktsamt och experimentellt. De två parterna hade en gemensam strävan att upplysa en internationell allmänhet om hur icke-konstruktiv den offentliga och mediala debatten är om Ryssland. Ryssland utmålas ofta som något ”svart eller vitt”. Debatten stigmatiserar Ryssland utan att förhålla sig relationellt. Ryssland har i internationell media och i konstvärlden en oförtjänt onyanserad stämpel. Trots att staten stryper och censurerar konsten i landet finns det många mindre intressanta aktörer som bedriver högkvalitativ kritisk konst. Luda gallery är ett föredöme.
Ett oroande faktum med intressant rysk konst är att den är beroende av finansiellt stöd och stöd i annan form (såsom residensprogram, kontakter, utställningsmöjligheter, etc.) från utlandet för att kunna existera. Att arbeta med Ryssland kräver mycket komplicerade organisatoriska utmaningar. Den administrativa kulturella infrastrukturen är näst intill icke existerande.
Femte talare var Sofia Wärngård Lang från Teaterunionen som har bedrivit omfattande samarbeten med ryska scenkonst-aktörer, med stöd från Creative Force vid SI.
Sofia berättar att Unga Klara och Backa teater i Göteborg är förebilder inom barn- och ungdomsteater. Deras arbetsmetoder applicerades bland annat av Sofia i en föreställning på en teater i Pskov. Publiken var också skådespelarna, detta var mycket lyckat och spännande. Man lyckades på så sätt skapa en naturlig mötesplats mellan ryska och svenska konstnärer. Arbetet var organiskt och förutsättningarna förändrades ofta under arbetets gång i och med att de ryska teaterkollegorna titt som tätt var tvungna att ”sluta” (fick sparken = censur). Ett antal ’stageade’ läsningar (mindre iscensättningar) genomfördes också på Pskov-teatern i Teaterunionens och Sofias regi.
Sofia berättade sedan om ett kommande seed funding-projekt i samarbete med SI (Creative Force) som ska äga rum i Ryssland, vilket ska fokusera på HBTQ-frågor).
Sofia framhöll att Sverige har en stor okunnighet om ryskt kulturliv och scenkonst.
Stefan Ingvarsson (Sveriges nuvarande kulturråd i Moskva) poängterade vikten av att Sverige bör lära sig mer av och om Ryssland och dess teaterliv – ”vi borde ta hit ryska uppsättningar till våra svenska scener”. Vi kanske har mer att lära av Ryssland än Ryssland har att lära av Sverige?
Därefter presenterade Iwona Preis Intercults projekt ’Young Curators Network’ som är ett framgångsrikt utbytesprogram mellan ryska och svenska curatorer.
Seminariet avslutades med ett panelsamtal med Intercults verksamhetsledare Iwona Preis, Sveriges kulturråd i Moskva Stefan Ingvarsson och Henrik Selin från Svenska Institutet. Samtalet hade titeln ’Connecting Dots’
I samtalet berättade Henrik om vilken skillnad SI och Creative Force kan göra genom att engagera sig och finansiera konstprojekt och kulturaktörers arbete i Ryssland. Frågan kom upp hur det kommer sig att Creative Force inte finansierar kulturutbyte med Moskva? Svaret var att finansieringen för Creative Force Ryssland fokuserar på nordvästra Ryssland. Oklart varför. Något att förändra?
Vilken sorts organisationer ska vi arbeta med? Svaret var att vi ska stötta personer som delar våra värderingar; som har funktionsnedsättningar; och andra utmaningar. Ett stor utmaning är frågan hur vi på bästa sätt kan stötta kreativa kluster?
En annan stor utmaning som Iwona påpekade, är att matcha olika aktörer som mäktar med och har ekonomi och infrastruktur för ett samarbete? Stefan var jätteglad för att stöttande parter som Intercult existerar, och forskare såsom Lena skriver och bistår med bakgrundsinformation om Ryssland.
Ömsesidighet kommer på tal. ”Vi skulle behöva ett projekt här som rör Street Art, där ryssarna kan komma hit och lära oss”, säger Iwona. Stefan säger att ryska konstnärer är mycket skickliga på Street Art, och håller med. Ungdomar identifieras som en viktig målgrupp för att förändra ett homofobiskt klimat.
Sverige är tyvärr svagt vad gäller reciprocitet, detta gäller inte bara inom kulturarbete.
Stefan framhåller Tatarstan och det projekt han nu arbetar med där som ett intressant exempel på samexistens mellan olika etniska grupper. ’Att föreställa sig framtiden’ är nästa curatoriska tema för samarbetet med Tensta konsthall, säger Stefan.
Henrik nämner mediasektorn som en viktig del av Rysslands kulturliv. SI arbetar med att stödja denna. Det är inte lätt att identifiera sunda samarbetspartners, men de finns och att nå ut till dessa och få till samarbete med media är högprioriterat från SI:s sida.
Stefan framhåller behovet av diversifierade åsikter och bilder i mötet med Ryssland. Yttrandefrihet är A och O. Hela kaotiska myllret av kulturell pluralism måste få existera, för att kunna bemötas på ett konstruktivt sätt.
Kvällen avrundades med ett glas vin och spännande informella samtal.
Intercult tackar alla medverkande gäster för en mycket lyckad dag! Sammanlagt var vi cirka 30 personer som deltog. Stort tack till alla och välkommen åter!
Bilder från seminariet
