Gdansk-konferens visar ett brett samhällsperspektiv – Reflektioner av Maria Stålhammar

I det vackra stadshuset har uppemot hundra åhörare bänkat sig. Mer än hälften är Gdanskbor som har kommit för att diskutera och lyssna på samtalen om stadens möjligheter och behov, verklighet och vision. Vi övriga är utländska besökare med skilda erfarenheter i bagaget, berättelser om pågående projekt och vittnesmål från andra platser. Konferensens upplägg, att blanda lokal medborgardialog med internationella medverkande erbjuder deltagarna en givande mix. Detta är styrkan för konferensdagarna, olikheter i erfarenheter och möjligheten att mötas.

Moderator Chris Torch, Intercult/ styrelseledamot i Culture Action Europe, betonar vikten av att hitta nya publikgrupper och se hela samhället och världen; samarbetets vikt – inte bara med deltagare, utan även med konstnärliga processer och forskning och inte minst en engagerad publik – med tillit, delat ansvar och ödmjukhet inför rådande omständigheter. Frågan om Vem som är denna publik ställs och samtalet har börjat.

När Creative Europe håller fokus på Audience Development, står kulturarrangörerna, institutionerna och det fria kulturlivet inför skilda utgångspunkter. För vad menar vi egentligen när vi säger audience/publik? Synonymerna staplas: spectators, audience, public, citizens. Vad innebär utveckling av publiken och vem ska definiera den? Publiken själv? Konstnären? Samhället? Skiljer sig dessa åt? Och om vi hade svaret, är det offentliga rummet tillgängligt för alla? Dessa grundläggande frågor följer implicit med när vi sedan lyssnar till ett brett spektrum av presentationer där de aktualiseras.

Kulturmanifestationer och festivaler med hundratusentals besökare tar form och hålls vid liv runt om i Europa där tillit och samarbeten snabbt omvandlas till övertalningsförmåga och genomtänkta strategier i mötet mellan kultur och finanser, mellan konsten och korta och långa samhällsplaneringar.

Vi presenteras små och stora riverside-case-studies och en rikedom av allt från fungerande samarbetsavtal, flashiga logos och powerpoints med produktiva kulturarv visas upp. Det vittnar utan jämförelse om de ojämna förhållanden som råder på EU:s kulturscen, och frågan om hur man bäst ska gå till väga när kulturbudgetar stryps är tyngande. Här i Gdansk gäller det varvsområdets framtid, diskussionen blandas med stadsfestivaler i London, Venedig och Wien, inspirerande injektioner visar på olika möjligheter, oavsett om det är vid Themsen, Ume älv, Donau eller Wisla.

Deltagarkultur står högt på agendan och det är rörandet att se Solidaritetscentrets projekt med närboende kring varvet. Man arbetar hårt med frågan om att skapa inflytande och nyfikenhet i att delta, använda sin medborgerliga påverkansrätt och att ha inflytande på sin stad. Arrangörerna brinner av entusiasm och framtidstro. Polska staten och Gdansk satsar stort på Europas Solidaritetscentrum (ESC) tillsammans med Europeiska regionala utvecklingsfonden. I ESCs material radas allt upp som lett fram till dess tillblivelse: 98 000 dokument, 41 500 foton, 632 projekt för barn och unga, 199 konferenser, o.s.v. Men bara EN enkätundersökning har gjorts bland polackerna vad de själva tänker om Solidaritet [rörelsen]. Det handlar om att komma till tals men också om traditionen att bli hörd. Och vem man väljer att lyssna på. I en växande europeisk publikskara behövs lokala politiker och privata näringskrafter som engagerar sig i de kulturella frågorna och som för dessa vidare till ett regionalt, nationellt, internationellt plan. Frågan om vem som definierar vem är mindre relevant. Initiativet ligger hos den som kommer med goda idéer. Frågan är hur sådana kommer fram. Rummet fylls av röster och diskussionen är igång.

Projektet City Flows, där varvets flytpontoner omvandlas till flytande scener och broar i Gdansks centrum, ger en tydlig bild över nuet: Världarna närmar sig varandra i liten skala och tillåts växa, med varandra som förutsättning.

Dagarna i Gdansk erbjöd en blandning av, å ena sidan hur man instrumentellt kan arbeta med konst och kultur för att engagera medborgarna och å andra sidan projekt med ett mer definierat konstfokus. Båda behövs och båda stärker varandra. Båda måste få tillgång till offentliga medel och till det offentliga rummet i politiska program som sätter medborgarna i fokus. Oavsett hur vi definierar publiken så är nästa fråga kanske ännu viktigare. Har alla tillgång till det offentliga rummet? Det är en stor fråga som handlar om vem som investerar och samarbetar i alla dessa projekt. Förhoppningsvis visar fler politiker sitt intresse för den här typen av konferenser som visar flera sätt att utveckla samhället.

av Maria Stålhammar, frilansproducent, medlem i Access Europa.