Vi har skickat ett antal frågor till de svenska toppkandidaterna i EU-valet. Vi har fokuserat på kulturpolitik och vilka visioner om kultur i Europa politikerna företräder. Dessutom har Sveriges Radio/P1 Kulturnytt gjort en omfattande undersökning av kandidaternas inställningar till en rad kulturfrågor.
Kultur har inte en framstående plats i någon av partiernas politiska plattform. Så är det även i den nationella valrörelsen i Sverige. Det finns en oförmåga eller ovilja hos politikerna att länka samman samhällsutveckling med kulturfrågor. Det beror främst på att man begränsar begreppet kultur till att betyda ”konstpolitik” och därmed missar man sammanhanget.
EU-valet 2014 är oerhört viktigt eftersom det nu väljs ett Europaparlament som har utökade möjligheter att påverka kultur-/forsknings-/utbildningsprogrammet. Dessutom måste alla framtida ökningar i Kultur & Utbildningsbudgetar godkännas av Europaparlamentet. Europa som ett kulturprojekt kan utvecklas endast om de folkvalda vill det, driver det hårt och lyckas övertyga EU:s ministerråd att sluta tänka nationellt.
De partier som oftast ser sig själva som “kulturvänliga” har samtidigt anammat en inställning som vill begränsa EU och sin förmåga att “bestämma över” medborgarnas kulturliv. Denna populistiska och snäva tolkning bygger på ett missförstånd. Inget kulturpolitiskt initiativ på EU-nivå har under senare år försökt påverka den nationella suveräniteten kring kulturfrågor.
Det finns däremot områden där EU kan och bör göra en stark insats, där medlemsstaterna varken har intresse eller resurser avsatta. Frågor som interkultur, rörlighet av konstnärer och konstverk över nationella gränser, minoritetsfrågor, digitala utmaningar m.fl., är internationella. Precis som med miljöfrågor: kulturutveckling är inte begränsat geografiskt.
De svar vi har fått har varit positiva till kultur men upprepar gång på gång att EU inte har någon rätt att besluta om kulturfrågor. Helt rätt. Men att EU kan och bör öka insatser för att samordna europeiska kulturinitiativ har ignorerats.
Rädslan att Sveriges egen kulturpolitiska tradition på något sätt skulle hotas av ett ökat EU-intresse för kulturfrågor är obefogad. Det verkar som om kandidaterna vill rida på en EU-skeptisk våg när det gäller kultur.
Det talas ofta i debatten om ökad främlingsfientlighet och extremnationalism, tydliga tecken på behovet av en offensiv kulturpolitik. All konflikt grundar sig i bristen på interkulturell kompetens. Kultur nämns även i samband med krisen i Ukraina, men ingen politiker har lyckats ta upp tråden om kulturens möjligheter att förstärka internationella relationer.
Det är uppenbart att EU-skepsis drivs av främlingsfientlighet och nationalchauvinism. Rädslan för “Den Andra” skrämmer folk till att stänga in sig i föråldrade och inåtvända idéer om nationalidentitet. Det är i direkt konflikt med tanken om “multiple identities” och internationellt utbyte. Det blir säkert mycket svårare att driva europeisk kulturpolitik framåt om nationalister får flera mandat i Europaparlamentet.
Det behövs ökade resurser till internationellt utbyte, framförallt till samproduktion hellre än flera gästspel och turnerande utställningar. I Sverige behövs det transparenta “garantifonder” så att kulturorganisationer och institutioner vågar inleda samarbete med andra europeiska initiativtagare och för att kunna söka pengar från Creative Europe, Horizon 2020 och Ersamus+ – alla EU-program. Det behövs framförallt offentligt finansierade resurscentra för internationellt utbyte, för att vägleda kulturinstitutioner i deras transnationella ambitioner.
Ett internationellt perspektiv måste vara en grundsten i varje offentligt finansierat kulturinitiativ.
Bristen på offentligt finansierade resurscentra, med ett brett internationellt kontaktnät och kunskap om möjligheterna med EU, är påtaglig. Sverige klipper vingarna på dem som vill arbeta internationellt och tvingar dem in i provinsialism.